Jollymandy

Varför är det så att man blir liten igen, så fort man pratar med någon som man brukade vara småkär i när man var mindre? Man blir liksom lika töntig, fnissig och busig som då. Som om man genomgår en speedad regression (ja, jag har lärt mig fancy-begrepp från psykologin) under den stunden bara. Nästan som att tiden har stått stilla under åren som gått, och att man fortsätter där man slutade då, vid den åldern. Sitter fortfarande och funderar över om det är bra eller dåligt. Konstigt är det ju i alla fall, det kan vi ju lätt enas om.

(min första moonwalk, 1995. HAHA!)